Det utlöses vanligtvis vid en febrig natt, så var det även detta år. Jag skulle på föreningsmöte och på väg hem från jobbet började det snurra i huvudet. Helt plötslig låg jag under täcket och kunde inte förmå att röra mig. Nu 24h senare ligger jag kvar här i sängen, likt en feg hund som inte vågar gå ut i regnet.

Jag undrar när jag ska växa upp och sluta vara så ynklig. Samtidigt som jag tänker denna tanke kommer jag på att jag faktiskt inte var ynklig när jag var liten. Paradoxalt så blev jag denna osäkra själ när jag växte upp och blev ‘vuxen’. Den 16-åriga versionen av mig hade aldrig känt en rädsla för att gå ut och möta världen. Han hade inga problem med sociala sammanhang. Som ett fromt lamm gled han graciöst igenom livet. Men han visste ingenting om kärlek, obligationer och svek. Han var naiv och saknade till viss del anknytningar till verkligheten, men han skrattade mycket, så det gjorde honom ingenting.

Mobilen vibrerar, det var verkligheten som kom ifatt. Jag hade för första året glömt hennes födelsedag. Hon blev tvungen att påminna mig, vilken milsten egentligen. Men det gör fortfarande ont ibland.

Jag önskar mig tillbaka för en sekund, håkan sjunger ut sina sorgsna toner

Fortsätt när dom lynchat sista hoppet, försätt när allt du levt för räknas ut som ett skämt, där under trädet bakom stängslet finns en stig för dig, fortsätt.

Jag tänker; kanske nästa år… kanske nästa år.